Tillbaka

 







Nelly fick jag som namn av min matte, men hon kallar mig oftast för fröken Nelly, för jag är en riktig fröken. Issa hette jag i djurhemmets journal.Jag var i jourhem här med min mamma och syskon hösten 2009 och blev kvar för jag var skyggast i kullen och tyckte aldrig om att bli lyft eller kelad med, men matte föll för mig ändå. Jag är fortfarande så och vill bara gosa när jag själv känner för det och det är inte så ofta. Då brukar jag lägga mig på golvet och matte får böja síg för en gosestund och jag tycker absolut inte om att vara i famnen eller i knä.

 

Eftersom matte är jourhem då och då, så blev även Wille Vilsen (husse döpte honom, för vi ville inte att han skulle heta Eirik som han blev döpt till på djurhemmet) kvar här förra hösten. Han är lite vilsen och väldigt sen i utvecklingen, men så charmig. Jag blev fullständigt förälskad i honom när han vuxit till sig lite och vi fick börja umgås och nu är han min bästa kompis. Wille charmar och gosar med alla och är helt orädd, men han kan fortfarande inte hoppa upp på ett bord eller köksbänken, fast han nu är 1 år. Eftersom matte serverar maten på köksbänken, så får hon alltid lyfta upp Wille så han kan äta och det gör han ofta, för han är ett matvrak och äter allt.

 

I vår familj finns matte och husse, 3 hundar och nu är vi 4 katter. Alla vi djur kommer väldigt bra överens. Vi bor på landet och får gå ut så mycket vi vill. Husse har täppt till hålen i staket så Wille inte kommer ut på vägen, för vi vet inte om han förstår faran med bilar. Wille kan ju inte hoppa över staketet, som vi andra katter gör när vi vill ut och jaga möss och sorkar.

 

På bilderna ser ni oss i snön, som jag inte är så förtjust i, men det skrämmer inte Wille alls. Sen en bild på min favoritplats i trädgården där jag ofta sover under en rosbuske.

 

Många hälsningar från fröken Nelly och Wille Vilsen.