August

G
rannens höns springer fritt och är ofta på min gräsmatta på landet.
Därför brukar jag slänga ut brödrester och potatisskal där, så  hönsen
hönsen får picka i sig. En kväll, när tuppen redan kallat in sina hönor
i hönshuset, var det istället en stor, tufsig katt som åt skalen. När jag
närmade mig, fräste den och for in under verandan.

Jag förstod att det inte stod rätt till. Antagligen var katten ensam och hungrig, så jag tog fram en kattmatsburk ur skåpet. (Grannens ena katt hälsar på ibland, så jag har kattmat stående). Jag satte kattmaten framför verandatrappen. Snart kom den tufsiga, blängande varelsen utkrypande och formligen slukade i sig maten.

Morgonen därpå satt katten nedanför verandan igen. Den här gången
såg han lite vänligare ut men misstänksamheten fanns kvar i blicken.
Kattmatsburken åkte fram ur jordkällaren och katten vräkte i sig en
stor portion.

Det här var i maj månad, när jag hade börjat åka ut till stugan. Katten
började ty sig mer och mer till mig. Om jag var försiktig, kunde jag få
klappa lite. En morgon låg den och sov på en stol på verandan. Jag
fortsatte att mata den och skyggheten avtog. När jag åkte till Stockholm, lämnade jag kattmatsburkar till grannen och bad henne mata katten, tills jag var tillbaka i stugan.

Till slut hade katten, som nu visade sig vara en "han", flyttade in permanent på min veranda. Jag tilläts närma mig mer och mer, smeka
honom lite och det fick grannfrun också. Nu började det gå bra att
klappa och smeka utan att bli nafsad eller klöst. När jag skulle hämta
min frukostmat i jordkällaren, gick katten efter och slog mig på benet
med ena tassen. "Min mat också!" verkade han påpeka
.

Så småningom lät han mig ta itu med den hemska pälsen, som såg ut
att ha varit misskött länge. Jag klippte bort de värsta tovorna och
kammade bort allt underludd, som faktiskt spretade ut i stora sjok.



Det gick att dra bort stora tussar med handen. När katten tröttnade
på kammandet och klippandet, sa han ifrån med ena tassen, nu utan att klösa. Nafsade gjorde han fortfarande, men betten hade blivit snällare och ledde inte längre till blodvite.

Grannen började ge honom uppvispat ägg för pälsen två gånger i veckan och snart var det bara magen som såg tufsig ut. Men den fick vi inte röra.

Sommaren gick och snart var vi goda vänner, katten och jag. Han följde mig t o m till utedasset och satt utanför och väntade, tills jag var klar. Han höll stenhård koll på mig, så jag inte försvann. På verandan hade jag ställt en kattkorg med päls i och lagt ett skydd över stolen, som han ockuperat. Han hade nu ett riktigt kryp-in med en filt och en sopsäck - den senare skyddade mot regn. När jag hade gäster låg katten tillsammans med oss på en extra stol och fick smaka mjukost och andra läckerheter. Pälsen hade börjat få glans, han spann mycket och var otroligt kelsjuk. Ofta stod han på bakbenen och puffade hårt mot våra smekande händer med sitt stora huvud.

Naturligtvis frågade vi alla, som bor runt omkring, om de visste vems katten var. Någon gissade på att den hade tillhört ett äldre par, som bott i en stuga lite längre bort i skogen men sedan sålt den. Om de dött eller flyttat till något hem, var oklart. Katten hade blivit hemlös och tydligen gått ute i flaera år.

Via en djurtolk upplyste katten oss att han länge hade bott i en håla i skogen och bl a livnärt sig på ödlor! Han saknade också sin husse och matte, som bott i en stuga med vedspis! Det här stämmer bra med det äldre paret och med naturreservatet i närheten, som är sankt och där det finns gott om grodor och ödlor.

I augusti hade katten blivit allas vår kelgris, Jag döpte honom till August efter månaden, då allt vände.     (fortsättning nästa sida)

 

(Tillbaka till startsidan)

www.djurskyddet-eskilstuna.se